Flodvågor av liv
Det har gått sex dagar, sex dagar sen jag skar en människas hjärta i tusen delar. Sex dagar sen jag tog en rostig kniv och plötsligt tryckte allt jag kunde.
”Jag vill inte mer.”
Jag såg dig gå sönder, jag såg ditt allt rinna som sand mellan dina fingrar. Du skrek, du grät, du gjorde allt en kille inte förväntas att göra. All din styrka, allt det du kämpat för, bara borta efter en mening ur min mun. "Vi skulle ju för fan gifta oss," Du var så jävla förstörd. En dag senare, du tog saxen och skar dig över hela bröstet och magen, försöker öppna upp dig själv för att få ur den kniv jag tryckt in. Den kniv som inte går att dra ut längre för handtaget tog jag med mig. Två dagar senare, du ringer upp min enda vän i det här landet, klockan ett på natten, du gör allt du kan för att såra mig. Ni hade ihop det, och det som fanns kvar av kniven på min del sticks in i mig. Jag får inte vara arg, jag får inte skrika. För vi har gjort slut och jag har ändå sårat dig tiotusentals vad du har sårat mig. Men ändå gjorde du det. ”Nu vet du, ditt jävla as.” Säger du, och jag har inget svar. Jag bara gråter, jag gråter tills jag inte kan andas och du är den enda som finns i närheten. Dag tre, jag är den som blöder och du är den som gråter.
Vi skär varandra i omgångar, vi slår desperat, vi hugger i ren ilska, vi gråter i ren panik, vi är nära, vi håller om varandra.
”Jag älskar dig.” --- ”Jag hatar dig.” Allt en människa någonsin kan känna, allt inom loppet av några dagar. Du gråter som ett barn och jag sitter maktlös och undrar hur jag fortast kan dö. Jag vill inte mer. Jag har ingen förklaring, jag klarar det inte längre.
Du vägrar träffa familj, vägrar träffa vänner. Du har ingen förutom mig. Jag är den som skurit dig och jag är den som måste lägga förbandet. Det är så bizarrt att jag inte vet vad jag ska göra längre. Jag börjar planera min flytt, jag måste härifrån. Jag måste ta mig härifrån, jag kan inte se hur jag har förstört dig längre. Det folk inte tänker på när något tar slut är att det gör åt helvetes jävla ont åt båda hållen. Tror ni det är kul att döda någon? Helt plötsligt är jag den dåliga, den alla ser ner på. Jag är den hemska vargen som har sårat dig som inte gjorde något annat än att älska mig utan gränser. Varför jag gjorde slut kan inte spela mindre roll för er.
Jag borde bo hos någon annan, ha en vän som utan frågor erbjuder en en soffa att sova på en månad. Men det finns ingen sån person i mitt liv. Inte här iallafall. Igen slår det mig hur ensam jag egentligen är. Vad fan ska man göra när man är så jävla ensam, på andra sidan jorden från all trygghet man känner? När mamma inte har tid för Skype och man inte orkar förklara allt i ord via FaceBook till ens bästa vän i ett annat land?
Sex dagar senare är jag utmattad, du äter knappt, jag är 15 dagar ifrån en egen lägenhet och jag har ingen annanstans att ta vägen. Vi duschar i omgångar och vi går igenom badrummet innan den andra ska in, för att se till att inget mer blod rinner bakom stängda dörrar. Du håller mig varm om natten och jag som inte ens kan laga mat ser till att du får i dig något varje dag.
Hur sjukt det än må vara, när man är så ensamma som vi så finns det inget annat val. Där det en gång fanns kärlek kommer det alltid finnas kärlek. Hur djupt havet än är och hur höga vågorna som slår över en än må vara.
